freaken

Somade igår med alla kläder på runt 2-3 tiden, vaknade 9 imorse.
Inatt drömde jag den där drömmen igen. Kan inte låta bli att bli så här då.
Funderar på att stänga min blogg så man inte man läsa den, men jag venne.
Idag är en sån här dag jag bara vill ligga i sängen och dra täcket över huvudet men kanske ska man bryta trenden, eller inte.
Har funderat massor på sistone om det kanske är dax för mig att släppa taget om allt, glömma så gott jag kan. Alla gör misstag men enligt mig ska det inte ta ett år att komma på att man gjort något fel och sen när man kommit på det bara anta att allt är okej, inte tänka på att det var fler med i leken. Leken utan regler.
Jag säger strunt samma, det gör inget, nej det går jätte bra och förlåt allt för ofta. Har inte menat det en ända gång.
Men jag måste säga så för annars kommer det frågor och jag tänker inte ställas mot väggen.
Vet dock att det kommer bli så nu, med en person. En av dom 3 dom vet. Den ena frågar alltid frågor, den andra slutar inte säga förlåt. Jag hatar det ordet, förlåt. Vad betyder änns det? Och den tredje? Den tredje vet jag inte, gör som mig antar jag. Glömmer.
Men om jag ska glömma och vi säger att jag går tillbaka, hur vet jag då att det inte blir samma sak? Antar att det är den risken man får ta men jag tror inte att det är värt det. Men jag venne.
Jag vet inte om någon av er läser bloggen, hoppas inte men om en av er gör det så kan jag inte säga att jag saknar det lika mycket som du. Kan nämna 100 saker för att du ska förstå men båda vet att du inte klarar att lyssna. Du får kalla mig din vän om du vill men jag är inte där än för jag har ännu inte glömt. För allt började med en sak och det var inte mitt fel, eller jo det var det. Det var mitt val. Men jag är inte hon längre. Nu är jag mig igen, eller jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag är ställd mot väggen med frågor jag ställer mig själv och jag har inte tillräckligt med svar.

Men som min handdoktor eller vafan man kallar han säger, "lär dig leva med det. Det kanske försvinner när du är 50 år". Det svaret passar till alla mina frågor, min hand/handled/armbåge och axel blir värre men 50 år, det är väl inte så långt dit. Men jag får börja tänka svaret: "lär dig leva med det" varje gång jag kommer på en fråga om hur det ska gå. Om en expertdoktor säger så kan jag det med. (Det där är bara logiskt om man vet vad för fel min handled fått och doktorn svarar sådär.)

Jag saknar min bästa vän otroligt mycket just nu. Jag behöver honom, men han är inte här. Han är borta nu, för långt bort för att jag ska kunna åka dit och krama om och gråta ut och berätta allt och veta att det stannade där det jag sa.
Jag tror att många tror att jag är som jag var förr och att vissa tror att jag är den jag varit, ingen har fått lära känna "mig" iaf det senaste året. Önskar jag kunde hitta någon att lita på igen som var här för att stanna.
Och det kan jag lova att jag har försökt, men jag har aldrig öppnat mig för dom har hunnit svika mig innan jag hann dit. Gråter aldrig inför någon, hade en men inte nu längre. Jag tycker att man är stark om man klarar av att gråta inför någon vän, det är starkt att visa sig svag. För gör man det, då blir man stark.
Jag har inte kunnat skriva texter på länge nu, det har kommit ett lås typ. Kommer bara på några ord som jag vill skriva om men det kommer inte längre än så. Och för mig duger inte 5 ord.
Men jag ska prova lite idag. Vill helst ut bara för jag såg att det regnar, älskar regn!





Peace out!